TIKSEMPLOVA

Prilaborata

Under construction

1. Introduktion

Välkommen! Du är på väg att lära dig ett helt språk på en eftermiddag — TIKSEMPLOVA (ᛡᛉᚾᛅᛄᚹᚿᛆᛂᛩᛣ) — ett ultraminimalistiskt, experimentellt konstspråk baserat på endast 28 ord! Låter det för litet för att vara användbart? Det är precis det som är poängen! Tiksemplova skapades för att testa hur tydligt man kan uttrycka sig på nästan ingenting.

Språket skapades med dessa mål i åtanke:

• Ett vagt lexikon, men en tydlig grammatik. Orden ska kunna betyda mycket, men reglerna för hur de sätts ihop ska vara ytterst specifika.
• Inte för komplicerat. Hela grammatiken ska gå att lära sig på cirka en dag — då räknas inte tiden det tar att bli bra på språket, bara tiden det tar att förstå reglerna.
• Användbarhet. Trots de enorma begränsningarna ska man kunna uttrycka en mängd olika saker.
• Vackert. Språket ska tillfredsställa ett konstnärligt behov lika mycket som ett lingvistiskt.
• Ett litet språksociologiskt experiment. Hur skulle talare naturligt anpassa sig till att vissa saker är lättare att säga än andra? Vilka uttryckssätt skulle bli normala, och vilka skulle falla bort?

Målet är inte att vara ett internationellt hjälpspråk. Inte heller att det ska vara "bättre" än några andra konstruerade språk. Det har inte ens som mål att man ska kunna säga vad som helst. Målet är, som sagt, är testa hur långt man kan komma med ett så litet språk. Om det visar sig att man kan uttrycka vad som helt på ett tillfredsställande sätt på tiksemplova, då är det bara en välkommen bonus, men ingenting som förväntas av det.

Eftersom språket är så radikalt litet har stora avväganden gjorts för vilka uttryck som ska finnas, hur de fungerar och vad man kan vara utan. Detta gör att man sällan kan uttrycka sig som man är van vid som hos språk som svenska, japanska, engelska eller esperanto. Så om det känns som om något saknas så beror det sannolikt för att det prioritetats bort. Istället ska man som talare försöka hitta alternativa uttryckssätt som kan säga ungefär det man vill, på ett sätt som lyssnarna kan förstå. Detta är inte en brist: det är en rolig utmaning!

Observera också att språket fortfarande är under tidig utveckling och att det som visas här inte är den slutgiltiga versionen. När denna text har tagits borta är språket färdigt. Dessutom lider texten brist på exempelmeningar.

2. Fonem

Tiksemplova har endast 11 fonem (språkljud):

• 4 vokaler: i, e, o och a.
• 7 konsonanter: t, k, s, m, p, l och v.

Det finns inga specifika uttalsregler utöver en enkel tumregel: uttalet ska vara kort, rent, öppet och tydligt. Det rekommenderas också att man inte pratar för fort och att man tar pauser mellan meningar och vid bisatser och liknande. Det gör språket lättare att förstå för både dig och lyssnaren.

Eftersom språket bara har 11 ljud måste man anpassa namn till dem när man vill uttala dem på tiksemplova. Man väljer helt enkelt de fonem som ligger närmast originalet och improviserar där det behövs. Namnet får inte råka bli identiskt med ett vanligt ord eller en grammatisk ändelse. Dubbel­konsonanter i originalnamnet blir enkel­konsonanter i tiksemplova-versionen (såvida man inte specifikt vill uttala dem separat):

• Johannes → Oames.
• Sofia → Sovia.
• Adam → Atama (notera att man inte kan sluta ordet på "-am", eftersom det redan är ett grammatiskt ord i språket — därför blir det "atama" och inte "atam". Man kan dock istället skriva det som "Atamo", "Atame", "Atamk" o.s.v. Det är valfritt).
• Klara → Klala.

Några detaljer värda att notera:

• Inga diftonger. Två vokaler efter varandra uttalas var för sig. Oanes uttalas alltså "O-anes", med en litet paus mellan o och a — inte som en glidande diftong.
• Dubbelkonsonanter uttalas separat. Kakkak blir "kak-kak" — två tydliga stavelser efter varandra — och aldrig "kack-ak".
• Alltid betoning på första stavelsen. OM, KOLkol, PEVpevim, Oames — oavsett hur långt ordet är, trycket ligger först.

3. Skriftsystemet

Tiksemplova är uppkallat efter bokstavs­ordningen i sitt skriftsystem, som är baserat på runalfabetet:

Varför runor? Delvis för att det är likt det skriftsystem som växte fram med språket, men mest av en praktisk anledning: runalfabetet ingår i ISO-standarden, vilket gör det mycket enklare att skriva och visa tiksemplova på en vanlig dator.

Tiksemplovas skriftsystem skrivs dock inte som med klassiska runor. Även om man kan skriva från höger till vänster så ska man egentligen skriva uppifrån och ner.

Man kan skriva på två sätt: antingen börjar man med att rita ett ordstreck (en lodrät linje) och fyller sedan i de olika bokstavsstrecken (de övriga delarna i bokstäverna) längs den, i rätt ordning. Det andra sättet är att börja med bokstavsstrecken och avsluta med ordstrecket istället.

Notera att:

• Det är mellanrum mellan de olika orden.
• En samling ordstreck (det vill säga en hel mening) bildar en ordrad.
• Det får bara vara en ordrad per stycke. Nästa stycke skrivs till höger om det föregående — så texten växer sidledes, stycke för stycke, ungefär som kolumner.
• Punkter, komma, semikolon o.s.v. är hämtade från det latiska alfabetet och skrivs separat, efter ordstrecket.

Det spelar ingen roll hur långt avståndet är mellan bokstavs- eller ordstrecken, eller exakt hur du formar dem grafiskt. Tvärtom så är man uppmuntrad att skriva konstnärligt och poetiskt, för att på så sätt förstärka den känsla eller andemening man är ute efter. Tanken är att man ska kunna se meningen, inte bara läsa den rakt av — ett drag tiksemplova delar med flera östasiatiska skriftspråk som kinesiska och japanska.

Nedan är ett exempel på ordet tiksemplova:

Om du skriver tiksemplova med latinska bokstäver (a, b, c...), gäller en enkel regel: att allt skrivs med små bokstäver, även i början av meningar. Namn behöver tekniskt sett inte ha stor bokstav heller, men det rekommenderas ändå, eftersom det gör texten lite lättare att läsa och namnen lättare att känna igen.

4. Menings­uppbyggnad

Tiksemplova är ett SOV-språk (samma som japanska eller turkiska) — subjektet (den som gör något) kommer först, sedan objektet (det man gör något med), och sist verbet (vad som görs eller händer). Svenska är SVO, så det är lite annorlunda än man är van vid.

Den fullständiga ordföljden är:

Satsmodifierare → Subjekt → Mål/Källa/Riktning → Utförare/Mottagare → Huvudverb

ᛅᛂᛩᛉᛣ ᛅᛉᛡ ᛣᚹᛣᚹ ᛅᛣᛅᛂᚹ ᛣᚹᛣᚹ ᛅᛂᛩᛉᛣ ᛣᚹ ᛂᛣᚾᛄᛅ ᛄᚹ ᛡᛄᛅᛡᛄᛅᛂᚹ ᛂᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ ᛉᚹ ᛩᛉᚾ.
Sovia sit amam sasom amam Sovia am Oames em testesom om selam im vik.
Enligt Sofia så var det just hon som gav Johannes en glödlampa tidigt på morgonen.

• Sovia sit amam sasom amam (Satsmodifierare)
  Enligt Sofia, början,
• Sovia am (Subjekt)
  Sofia
• Oames em (Mål)
  Johannes
• testesom om selam im (Utförare)
  liten ljuskälla
• vik (Verb).
  ge stöd

Ordföljden är absolut och får aldrig avvikas. Gör man det är det är det högst troligt att frasen får en annan innebörd än man tänkt.

Dock så saknas subjekt- och verbtvång i språket, till skillnad från svenskan där vi måste säga "Det är ljust" — vi behöver både ett formellt subjekt ("det") och ett verb ("är"), även om ingen av delarna egentligen bär på någon egen betydelse. På tiksemplova räcker det med ett enda ord:

ᛅᛄᛆᛂᚹ.
selom.
Det är ljust.

Ingenting saknas i den meningen — det är helt enkelt så språket är uppbyggt. Många meningar i tiksemplova består av bara ett enda ord.

5.1. M-orden

I hela språket finns det bara fyra ord som innehåller bokstaven "m": am, im, em och om. De kallas därför träffande för m-orden. Dessa är de enda orden i språket som endast fungerar rent grammatiskt, som postpositioner, interpositioner och suffix.

Notera att vilket ord som helst kan slås ihop med sig självt för att bilda ett parord* — det gäller även m-orden: am → amam, tes → testes. Ett parord betyder antingen motsatsen till grundordet, eller något som är helt annorlunda men ändå besläktat med det.

* förutom för "tiksemplova".

5.2. M-orden: Positioner

Postpositioner är grammatiska ord som talar om var något befinner sig i tid och rum — ungefär som svenskans "på", "i" eller "bredvid". På svenska kommer sådana ord före huvudordet, och kallas därför prepositioner (pre = före + position = plats). I tiksemplova kommer de i stället efter, och kallas därför postpositioner (post = efter).

ᛅᛄᛆᛣᚹ ᚿᛣᚿ.
selam pap.
Vid/nära solen.

Här är alla åtta m-ords-positionerna i detalj (vi kommer presentera de övriga postpositionerna längre ner):

am: subjekt

am placeras direkt efter subjektet och markerar vem eller vad resten av meningen utgår från.

ᛣᛡᛣᚹᛣ ᛣᚹ ᛡᛣᛡᛄᚹ.
Atama am tatem.
Adam är bra.

Har man flera am efter varandra så betyder det att det är oklart vilket av subjekten som är det riktiga subjektet. Det kan översättas till svenskans "eller".

ᛂᛣᚹᛄᛅ ᛣᚹ ᛅᛄᛆᛂᚹ ᛣᚹ ᛡᛣᛡᛄᚹ.
Oames am Sovia am tatem.
Johannes eller Sofia är bra.

Tiksemplova saknar personliga pronomen som jag, du, han och hon. I stället använder man normalt personnamn, även när man syftar på sig själv. Samma sak med platsnamn (istället för "här" eller "där"). När talaren själv är subjekt behöver namnet däremot inte upprepas. Då räcker det att använda am.

ᛂᛣᚹᛄᛅ ᛣᚹ ᚿᛉᚾ.
Oames am pik.
Jag (Johannes) såg det med egna ögon.

ᛣᚹ ᚿᛉᚾ.
am pik.
Jag (Johannes) såg det med egna ögon.

Om subjektet utelämnas syftar meningen på situationen i allmänhet och inte på någon särskild person eller sak.

ᛅᛄᛆᛂᚹ.
selom.
Det är ljust.

amam: satsmodifierare

amam markerar att det föregående ledet är en meningsbeskrivning i stället för ett subjekt. Satsmodifierare beskriver hela meningen och kan till exempel ange tid, plats, källa, perspektiv eller andra omständigheter. Flera amam kan användas i samma mening efter varandra. amam står alltid först i en mening, före am.

ᛅᛂᛩᛉᛣ ᛅᛉᛡ ᛣᚹᛣᚹ, ᛅᛣᛅᛂᚹ ᛣᚹᛣᚹ, ᛅᛂᛩᛉᛣ ᛣᚹ...
Sovia sit amam sasom amam Sovia am...
Enligt Sofia, tidigt på morgonen, Sofia...

Om en mening börjar med ett ensamt amam blir det en fråga. Dessa fraser slutar med ett frågetecken från det latinska alfabetet.

ᛣᚹᛣᚹ ᛅᛄᛆᛂᚹ ᛣᚹ ᛡᛉᚾᛅᛄᚹᚿᛆᛂᛩᛣ ᛉᚹ ᚾᛂᛆᚾᛂᛆ ᛡᛉᛆ?
amam Sovia am tiksemplova im kolkol til?
Kan Sofia prata tiksemplova?

om: relationsmarkör

om skiljer sig lite från de andra m-orden. Det är inte en postposition utan en interposition — den sitter alltså mellan två ord i stället för efter ett ord ("inter" betyder "mellan").

om används för att foga samman flera ord i en relationstrappa: det första ordet beskriver det andra, som i sin tur beskriver det tredje, och så vidare. Det här gäller alla typer av ord: substantiv, adjektiv, verb, o.s.v, och kedjan kan i teorin bli hur lång som helst.

ᛡᛣᛡᛂᚹ ᛂᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ.
tatom om selam.
En ovanhorisontell ljuskälla (= solen)

Observera att om inte kan stå ensam. Den måste alltid stå mellan två ord.

omom: delningsmarkör

omom fungerar ungefär som svenskans "och", och används för att markera att två ord ska hållas isär i en beskrivning. Den är precis som om en interposition.

ᛅᛂᛩᛉᛣ ᛂᚹᛂᚹ ᛂᛣᚾᛄᛅ.
Sovia omom Oames.
Det är Sofia och Johannes.

I en relationstrappa används omom för att visa att en beskrivning tar slut här och att en ny beskrivning för huvudordet börjar direkt efter.

Jämför de här två:

ᛡᛄᛅᛂᚹ ᛂᚹ ᛅᛄᛆᛂᚹ ᛂᚹ ᛡᛣᛡ ᛂᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ.
tesom om selom om tat om selam.
Stor → ljus → stigande → ljuskälla.
Det är en mycket ljus sol.

Här beskriver "stor" ordet "ljus", som i sin tur beskriver "sol": en kedja där varje ord modifierar nästa.

ᛡᛄᛅᛂᚹ ᛂᚹᛂᚹ ᛅᛄᛆᛂᚹ ᛂᚹ ᛡᛣᛡ ᛂᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ.
tesom omom selom om tat om selam.
Stor + ljus → stigande → ljuskälla.
Det är en stor och ljus sol.

Här visar omom att "stor" inte beskriver "ljus", utan i stället beskriver nästkommande "stigande ljuskälla", eftersom det är huvudordet. De är två separata, parallella beskrivningar av samma sak.

Observera att omom inte kan stå ensam. Den måste alltid stå mellan två ord.

im: utförarmarkör

im markerar att subjektet är utföraren av en handling, och vad det är man utför. Alltså att subjektet gör handlingen. Det motsvarar ofta det direkta objektet i svenskan.

ᛣᛡᛣᚹᛣ ᛣᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ ᛉᚹ ᛩᛉᚾ.
Atama am selam im vik.
Adam ger en glödlampa.

Om det inte finns något ord före im betyder det att det saknas direkt objekt eller motsvarande. Verbet blir med andra ord intransitivt.

ᛣᛡᛣᚹᛣ ᛣᚹ ᛉᚹ ᛆᛉᛩ.
Atama am im liv.
Adam går framåt.

imim: mottagarmarkör

imim är samma som im, men visar den omvända riktingen av handlingen. Alltså att subjektet är mottagaren för en handling av någon annan.

ᛣᛡᛣᚹᛣ ᛣᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ ᛉᚹᛉᚹ ᛩᛉᚾ.
Atama am selam imim vik.
Adam får en glödlampa.

Man kan också kombinera im och imim, vilket är särskilt användbart för att visa att en handling är ömsesidig.

ᛣᛡᛣᚹᛣ ᛣᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ ᛉᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ ᛉᚹᛉᚹ ᛩᛉᚾ.
Atama am selam im selam imim vik.
Adam ger en glödlampa och får en glödlampa.

Om imim står ensamt betyder det att det inte finns någon aktör för det som händer subjektet. Alltså att handlingen sker av sig självt, eller med hjälp av något ospecifikt eller okänt utanför subjektets kontroll.

ᛣᛡᛣᚹᛣ ᛣᚹ ᛉᚹᛉᚹ ᛆᛉᛩ.
Atama am imim liv.
Adam åker framåt / Adam glider framåt.

em: mål- och källmarkör

em markerar mottagaren för en handling, vilket oftast motsvaras av indirekt objekt på svenska.

ᛣᚹ ᛣᛡᛣᚹᛣ ᛄᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ ᛉᚹ ᛩᛉᚾ.
am Atama em selam im vik.
Jag ger en glödlampa till Adam.

Om man använder flera em i samma fras istället för omom så visar man att det är osäkert vem mottagaren/givaren är. Det kan översättas till svenskans "eller".

ᛣᚹ ᛣᛡᛣᚹᛣ ᛄᚹ ᛅᛄᛆᛂᚹ ᛄᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ ᛉᚹ ᛩᛉᚾ.
am Atama em Sovia em selam im vik.
Jag ger en glödlampa till antingen Adam eller Sofia.

Tänk på att när man använder imim istället för im så blir subjektet mottagaren för handlingen. Då markerar em källan för handlingen och inte mottagaren.

ᛣᚹ ᛣᛡᛣᚹᛣ ᛄᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ ᛉᚹᛉᚹ ᛩᛉᚾ.
am Atama em selam imim vik.
Jag fick en glödlampa av Adam.

Om det inte står något före em betyder det att man syftar på lyssnaren.

ᛣᚹ ᛄᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ ᛉᚹ ᛩᛉᚾ.
am em selam im vik.
Jag ger dig en glödlampa.

ᛣᚹ ᛄᚹ ᛉᚹ ᛩᛉᚾ.
am em im vik.
Jag hjälper dig.

emem: riktningsmarkör

emem visar riktningen, vägen eller målet av en rörelse och signalerar att huvudverbet är ett rörelseverb.

ᛣᚹ ᛡᛣᛡᛣᚹ ᛄᚹᛄᚹ ᛡᛣᛡ.
am tatam emem tat.
Jag reser uppåt/Jag reser till uppsidan (= flyger).

Vid imim så visar emem att rörelsen sker från någon annanstans till/mot subjektet.

ᛣᚹ ᛣᛡᛣᚹᛣ ᛄᚹᛄᚹ ᛡᛣᛡᛣᚹ ᛉᚹᛉᚹ ᛡᛣᛡ.
am Atama emem tatam imim tat.
Atam sitter på ett flyg på väg mot mig.

Om man använder flera emem så visar man att det är osäkert vart rörelsen är på väg, vilket ofta motsvaras av svenskans "eller".

ᛣᚹ ᛣᛡᛣᚹᛣ ᛄᚹᛄᚹ ᛂᛣᚾᛄᛅ ᛄᚹᛄᚹ ᚿᛣᚿ.
am Atama emem Sovia emem pap.
Jag besöker antingen Adam eller Sofia.

Om det inte står något före emem betyder det att man syftar på lyssnaren.

ᛣᚹ ᛄᚹᛄᚹ ᚿᛣᚿ.
am emem pap.
Jag besöker dig.

Notera att man kan använda verb efter im, imim, em och emem.

5.3. M-orden: Suffix

Suffix är ändelser man sätter i slutet av ett ord för att förändra dess betydelse. M-orden är språkets enda suffix. De beskriver vilken typ av ord det handlar om. Till skillnad från positionerna kan suffixen inte dubblas — det finns alltså inga ord som slutar på till exempel "-amam".

• -am:
  Saker man kan ta på (åtminstone i teorin)
  • Sten, hus, moln, solen, personer, skepp
• -im:
  Saker man inte kan ta på, men som ändå kan upplevas på andra sätt
  • Himmel, solljus, luft, bakterie, atom, tanke, idé, känsla, konst
• -em:
  Metaforiska, abstrakta och poetiska beskrivningar
  • Överlägsen, god, vacker, intim, utsökt, konstnärlig
• -om:
  Bokstavliga beskrivningar
  • Hög, snabb, nära, liten, ljus

6. Grundorden

Utöver de grammatiska orden och namnet på själva språket har tiksemplova totalt 24 grundord. Dessa fungerar dubbelt: som lexikala ord (ord som pekar ut saker i världen) och som grammatiska ord (ord som beskriver relationer: postpositioner, interpositioner, verb, imperativ och interjektioner). Skillnaden mellan de två användningarna är viktig att förstå:

• De lexikala orden betyder ungefär samma sak oavsett vilket suffix de får.
• De grammatiska orden kan avvika en del i betydelse beroende på sammanhang — precis som i vilket levande språk som helst, där vardagliga ord med tiden börjar användas grammatiskt och sakta glider i betydelse.

Eftersom språket är så litet är grundorden inte baserade på konkreta, specifika saker, utan på koncept: saker som ligger nära, saker som sträcker sig uppåt, saker som gör andra saker synliga, och så vidare. Det finns med andra ord inga särskilda ord för till exempel "hund", "bil" eller "kärlek" — du måste i stället beskriva det du vill uttrycka på ett sätt som lyssnaren förstår utifrån sammanhanget.

Ett exempel: ordet selam (ᛅᛄᛆᛣᚹ, "ljus-tagbar-sak") kan betyda solen, en glödlampa eller lågan på en tändsticka, beroende på situationen. Vill man vara mer specifik kan man bygga längre kedjor, till exempel:

ᚾᛣᚾᛂᚹ ᛂᚹᛂᚹ ᛡᛣᛡᛂᚹ ᛂᚹ ᛅᛄᛆᛣᚹ.
kakom omom tatom om selam.
"En rund och ovanhorisontell ljuskälla" = solen

Det rekommenderade sättet att prata är att säga så lite som möjligt för att ändå göra sig förstådd. Att peka på solen och bara säga selam räcker oftast utmärkt bra — eller möjligen den lite mer specifika tatom om selam ("den höga ljuskällan").

Grundorden har lite annorlunda grammatikska funktioner än m-orden, men är lika rigiga och specifika. När ett grundord är en interposition så står det första ordet i relation till det andra. Det andra ordet är med andra ord alltid huvudordet. Dessa interpositioner ersätter om och omom.

Grundorden som postpositioner beskriver bara ordet direkt före sig, och kräver om och omom för att bygga längre betydelsekedjor. Man kan dock sätta flera postpositioner efter varandra ifall man vill nyansera samma huvudord. Eftersom postpositioner aldrig beskriver andra postpositioner så är ordningen mellan flera postpositioner fri.

Verb är ord som beskriver en handling eller en rörelse. När orden har ett suffix visar de ett statisk tillstånd. Utan suffix visar det på ett tillstånd i rörelse, förändring eller som utförs. om visar då att ordet är ett verb och inte en postposition. Glöm inte att verb alltid står sist i en mening: annars är det en beskrivning av en handling. Notera att verb kan vara konkreta, abstrakta eller metaforiska beroende på kontext.

ᛅᛄᛆᛂᚹ ᛂᚹ ᛡᛣᛡ.
selom om tat.
Solen stiger.

ᛅᛄᛆᛂᚹ ᛂᚹ ᛅᛄᛆ.
selom om sel.
Solen lyser.

ᛡᛣᛡ ᛣᚹ ᛡᛣᛡᛄᚹ.
tat am tatem.
Att stiga upp är bra.

Ett verb kan också fungera som ett imperativ (uppmaning), om det står ensamt i sin egen fras. tat! betyder alltså "res på dig!" eller liknande.

Interjektion är utropsord. sov! kan till exempel betyda "välkommen in!", och pap! kan betyda "hej!". Imperativ och interjektioner är inte två olika kategorier i tiksemplova, utan samma sak sett från två olika vinklar.

Notera att ordförslagen som ges för varje grundord bara är fingervisningar för vilken sorts betydelser du kan bygga utifrån dem — inte en uttömmande lista. Du uppmuntras att själv komma på nya betydelser efter behov. Sträva efter att uttrycka dig så kortfattat som möjligt i vardagligt tal, men det finns inget som hindrar dig från att bygga långa och detaljerade betydelsekedjor om du känner för det, till exempel i poesi eller konstnärligt skrivande.

製作中